Håll i hatten & på med läsbrillorna för detta blir långt

Söndag den 23 oktober 2011

Det var allt för längesedan. Och som jag har saknat det! Att känna blodet cirkulera runt i vener och artärer medan pulsen stiger och andningen ökar. Helt enkelt att känna friheten av en liten tur i joggingskorna! Veronique och Isabelle skulle ut på sin söndagstur och jag bestämde mig för att följa med, ett beslut jag inte ångrar.

Fem timmar i bilen. Vi ska till Isabelles föräldrar, de bor på landet i ett gammalt hus. I ett kuperat landskap färdas vi söderut. Här finns lika många fina gamla hus och längor att titta på som första helgen när vi reste norr över för att hälsa på några vänner till familjen i Bourges. Fem timmar tog det men det kändes faktiskt inte alls så farligt, jag som annars inte alls tycker om långresor med bil.

När vi kommer fram har det redan börjat skymma och jag kan inte se huset så tydligt som jag hade önskat. Huset ser ganska stort ut, gammalt och rustikt. En lufsig hund kommer glatt och möter oss när vi parkerat bilen. Vi går in bakvägen. Inuti är huset det lika nött och kantstött som utsidan. Inredningen skvallrar om många, många år på nacken och det känns som om jag förflyttats åtminstone femtio år tillbaka i tiden. Riktigt gamla hus, lite kusliga men så oslagbart mysiga! I matsalen är taket kritvitt med riktigt mörka takbjälkar i trä (så vackert!) Till höger om mig i hörnan sparkar en eld i öppna spisen och jag kan känna den behagliga värmen mot mina ben, framför mig sitter en äldre dam med mörkt grått hår, det är Isabelles mamma och jag kan inte riktigt bestämma åldern på henne, hon sitter vid matbordet tillsammans med tre män varav den ena är Isabelles pappa. Jag blir lite ställd när jag hör att de inte alls pratar franska, de pratar ju spanska! Jag får senare reda på att det inte är spanska, utan portugisiska. När de sedan pratar franska är det med rullande r – det låter lustigt! Isabelles mamma kommer från Portugal och Isabelles pappa är fransk men har italienska föräldrar. Hängde ni med?

Efter kvällsmaten (middagen) går vi ut för att titta på stjärnorna. I fjärran kan man se en antydning till ljus och jag får förklarat för mig att det är grannbyn. Förutom detta svaga ljussken så är det beckmörkt överallt. Inte ett endast ljus. Vinfälten och åkrarna som omger huset syns inte längre, de täcks av ett nattsvart mörker. Stjärnhimlen är desto tydligare och man kan utan problem urskilja vintergatan. Stjärnhimlen är magisk. Mäktig och bedårande, magnifik… Ja, jag tror jag skulle kunna titta på stjärnorna hur länge som helst, jag fastnar i mystiken och glömmer bort tiden… Nu kanske ni tror att jag stod där hela kvällen förtrollad av stjärnorna, men se för det gjorde jag inte. Förtrollningen bröts ganska snart när min nacke talade om för mig att det inte alls är bekvämt att stå och titta upp för länge.

Åh, det påminner mig om våra nattliga promenader på skolan. Vi lade oss i kanten av en åker och tittade på stjärnorna, lättade hjärtat på alla bekymmer. Det kallar jag avkoppling!

Sängen jag får sova i

Klockan blir elva och det är läggdags. Jag får bo i ett rum med rosentapeter och träpanel. Dubbelsäng med lapptäcke. Jag trivs bra men det är ändå lite, lite småläskigt att lägga sig ensam i en stor dubbelsäng i ett gammalt hus. Jag är vidskeplig jag vet, men sådan är jag så jag lät ljuset var på inne i badrummet och lät dörren stå lite på glänt. Jag känner mina ben ömma som bevis på att det verkligen var allt för längesedan jag tog mig en tur i gympadojsen. Ska jag vara ärlig minns jag inte ens när!

[Jag vaknar med ett ryck av att någon kommer in i rummet. Jag tror det är Isabelles pappa. Han hasar lite när han går för han är gammal. Det låter lite spökligt obehagligt. Han går mot fotändan av min säng och jag känner något som trycker på mina vader genom täcket. Jag vet inte om det är för att väcka mig eller för att stödja sig på sängen som han gör det men jag fortsätter vettskrämd låtsas sova. Han går in på mitt badrum och släcker ljuset. Sedan går han till andra sidan av fotändan och gör likadant där. Men hallå, låt mig sova! När han har gått ut ur rummet ligger jag kvar ett tag och sansar mig lite. Sedan tänker jag att, ja det är väl lika bra jag går upp. Klockan är säkert nio redan. Jag tar min mobil och tittar på klockan. 01.28 !??! Jag är ju jättepigg nu! Lite skrämd av att klockan bara är 01.28 känner jag obehagskänslorna komma krypande och jag inbillar mig en massa dumt som man bara lyckas med när man vaknar skrämd mitt i natten. Jag drar täcket högre upp och borrar ner huvudet i kudden och försöker falla i sömn. Tillslut lyckas jag.]

Måndag 24 oktober

Jag vaknar vid åttatiden, väldigt glad över att jag lyckades somna igår och går upp för att tvätta av mig lite. När jag kommer ut ur badrummet sitter Marine med en barbiedocka på min säng och klappar Bambi (en av de tre katterna i huset). Bambi är sköldpaddsfärgad lite filur och är hur gosig som helst! Jag hör hur högt katten spinner och jag sätter mig på sängkanten för att kela lite med Bambi jag också. ”Snälla Sandra, kan vi inte leka lite med barbie?” Denna morgon tillägnas därför Marine och barbiedockorna.

Den som kommer med nästa djur är Aymeric. Han kommer bärandes på en jättetjock söt liten valp. Valpen liknar inte alls sin mamma, den glada lufsiga hunden som mötte oss igår.

Frukost: Bröd med honung & grönt te.

Lunch: Soppa, fransk paella, bröd & fågel

Som ni kan läsa precis ovan så åt vi soppa till förrätt. Därefter var det fransk paella, vilket innebar att det inte var skaldjur i utan nåtslags fjäderfä i stället. Fågeln de serverar är nästan svart och ligger upplagd på en tallrik med en mörk sörja runt om. Jag är hyfsat mätt efter soppa och paella så jag avstår faktiskt från att smaka. Det ser inte jätteaptitligt ut och de säger att jag får vara försiktig när jag äter eftersom att kulan finns kvar sedan fågeln sköts. Yummy…. Jag kände att lite bröd till fick duga i stället, det är faktiskt inte alla som smakar av fågeln.  Hittills har jag smakat det mesta jag bjudits på här i Frankrike, fastän att mycket varken sett ut att vara eller ens varit särskilt gott. Men att skottet fanns kvar i den svarta fågeln som låg i en sörja på fatet. Nej, ingen fågel för mig tack.

Romain har ont i öronen och ska till doktorn. Det tar ungefär en timme att åka dit och vi släpper av Romain och Isabelle vid sjukhuset. Vi andra tar oss en liten promenad i staden. Tittat bl.a. på den stora kyrkan. Trapporna utanför håller på att renoveras. Den vita stenen som regerar som byggnadsmaterial i denna del av landet är mycket vacker, men inte lika vacker när vattnet tränger in i stenen, det blir vinter och vattnet fryser till is…

Det är mycket varmare i luften här i södra Frankrike, men det är en regnig dag och jag är lite småfrusen på hemvägen. Därför blir jag glad när jag ser att de eldar för fullt i morföräldrarnas hus.

Med den värmande brasan i ryggen sätter jag mig i matsalen för att hugga tag i en av mina läxor jag fått att göra under lovet. (Ja just det, jag har kanske glömt berätta det men jag har någon form av höstlov denna veckan) Jag börjar med en text som ska handla om äktenskaps fördelar och nackdelar, samt mig egen åsikt i ämnet.Det är nu jag plockar fram mitt engelsk-franska lexikon ur resväskan. Det vill säga att jag hoppas innerligt att jag kan alla orden på engelska. Annars kan jag få det lite knivigt.

Middag: Soppa, kokt ägg, sallad, bröd & någon slags nötter.

Till middagen fick vi smaka ”vin doux” d.v.s. Vin som inte är riktigt färdigt. Jag har inte smakat så många viner men jag tyckte det var både sötare och mildare än de viner jag smakat. Barnen fick också smaka så det var förmodligen ingen alkohol i. Isabelles pappa tillverkar vin så i princip allt vin familjen har hemma i Clermont-Ferrand kommer här ifrån. De har berättat att de ytterst sällan köper vin i affären.

Ikväll fick jag även reda på anledningen till att jag vaknat skrämd mitt i natten. Jluc berättade efter maten att Isabelles pappa tänkte gå och kolla till barnen igår natt, han brukar nämligen väcka Aymeric och kolla så att han har kissat. Han hade dock blivit fundersam över att det bara låg en person i sängen, det borde ju vara tre – åtminstone två av barnen. Isabelles gamla pappa verkade lite generad när Jluc berättade det för mig och bad så mycket om ursäkt.
Skönt, nu vet jag att det inte var ett spöke i alla fall! ;)

De varma goa tofflorna jag får låna här (: