Vaniljkaka: Onsdag den 26 oktober 2011

Elle me dit – Mika. Leta upp på youtube och lyssna. Barnen älskar den och jag måste medge att den är både glad och trallvänlig!

Barnen tycker det är väldigt roligt att reta mig och tar varje tillfälle de får. När jag först kom till Frankrike och skulle säga ”ibland” alltså: ”De temps en temps” så uttalade jag det ”Dö tans-an-tans”. Jag fick då snabbt lära mig att jag sa fel. ”Dö tans-an-tan” är det korrekta uttalet och det får jag höra än idag, kommer antagligen få höra det under hela min tid här i baguette-land, men en sak är säker – jag uttalar det aldrig fel igen! ;)

Fransmän är relativt högljudda jämfört med svenskar. Jag fick frågan av Isabelle, vilken tycker jag är den största förändringen eller skillnaden jämfört med Sverige? Jag svarade henne att det nog är människornas sätt att agera eller uppföra sig, jag vet inte riktigt vad man kallar det? Det är ju inte kulturen, och det är inte personligheten. Jag skulle vilja säg att det är något mellanting. Exempelvis, fransmännen kör som tokingar och tänker både ”störst går först” och ”bara jag kommer fram…”. De hörs. De syns. Och de tar för sig. Stolta fransmän skulle man nog kunna kalla dem.

Jag vet inte om det är bara i familjen Legros, men när de diskuterar ett ämne vid matbordet så är det inte sällan att de pratar i munnen på varandra, för att bli hörda pratar de högre och högre. När de ska förklara något för någon (exempelvis mig) så försöker ofta två personer förklara samtidigt. De argumenterar ofta väldigt häftigt och är inte rädda för att visa humör. Samtidigt som de sällan är arga på varandra under en längre tid. En kvart senare kan allt vara hur bra som helst, tills att det blossar upp nästa gång.

Här hos Isabelles föräldrar hettar det till i diskussionerna emellanåt kan jag lova. Efter lunch diskuterades skatter av olika slag, franska skattesystemet är väldigt komplicerat enligt Isabelle. Isabelles föräldrar; Maria och Gabriel sitter på varsin kortsida och talar högt och skarpt till varandra. Jluc och Isabelle flikar in emellanåt för att stoppa dem, som om de vore barn som bråkade. Så småningom faller både Jluc och Isabelle in i diskussionen och ett tag är det Jluc och Maria som förgäves försöker intala den andre vem som har rätt. De pratar högt, de pratar fort och jag känner hur hopplöst det är att ens försöka sätta mig in i vad de talar om. Det var då det slog mig att det inte är så konstigt att barnen agerar som de gör. Barnen är väldigt högljudda och skrikiga, de gör lite som de vill och lyssnar ibland varken på sina föräldrar, mig eller någon annan som säger till dem. Alla har väl sätt reklamen som gick för några år sedan: ”Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör”?

Lunch:
Soppa
Pommes frites & Kalvkött
Ris au lait (Ris med mjölk, ungefär som risgrynsgröt fast med vanligt ris)

Nu har jag varit i Frankrike i drygt fem veckor. Det som känns så bra är att jag faktiskt förstår märkbart mer nu än vad jag gjorde innan. Det handlar inte om några stora grejer utan de små vardagliga sakerna som börjar falla på plats. Fortfarande är min franska usel och jag kommer inte kunna flytande franska efter min resa, men jag hoppas och tror att jag gör fler framsteg än jag själv tänker på. Återigen är jag orolig för min engelska, kan man verkligen försämras i ett språk när man pratar med någon som pratar dålig engelska??? Det känns som om min engelska nivå redan sjunkit allt för lågt, jag får nog ta och investera i en skönlitterär engelsk bok när jag kommer hem, för än har jag inte hittat någon här!