Min semester i Sverige på två veckor gick fort - alldeles för fort. Ett fullspäckat schema i fjorton dagar där alltifrån träffa vänner och släkt, nära och kära till att flytta in och fixa i ordning på rummet hos papsen. Innan jag visste ordet av det hade två veckor flugit förbi och jag skulle tillbaka till utlandet och allvaret igen. Kände ångesten stadigt smyga sig på dagen innan avfärd och när avresedagen väl anlände var det med motvilja jag klev på tåget mot Kastrup för vidare transfer till Paris och så småningom Clermont-Ferrand. Väl på väg släppte min ångest och jag ska ärligt talat tala om att jag vet inte vad för sinnesstämning jag befann mig i. Min hjärna kändes lite avtrubbad och jag som till för bara några år sedan aldrig hade flugit förut, fann mig bekymmerslös och som på automatik när jag tog fram på flygplatserna - som om jag aldrig gjort något annat i mitt liv. Jag orkade inte tänka, och ville det nog inte heller. . .
Så anlände jag till huset. En söt liten ask med handgjord fransk choklad låg på mitt nattduksbord, annars var allt som vanligt. Törstig efter resan drack jag lite vatten i köket och småpratade med föräldrarna, Isabelle och Jluc. De hade haft lite trubbel med både vatten och elektricitet under tiden jag varit iväg men nu skulle allt vara fixat. Fin timing för min del skulle jag vilja säga. Klockan var säkert halv elva då och plötsligt smyger Aymeric ner, "faire une bisous" för att hälsa och det vill säga, pussar mig på vardera kind och ger mig också tre teckningar som han och sina småsyskon gjort för att önska mig ett gott nytt år. Jag packade upp och tog mig en varm dusch, det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig var att lägga ut varsin liten julklapp till barnen på deras brickor som låg färdiga på matbordet inför frukosten. Sen somnade jag och sov djupt.
Bilder tagna på Paris flygplats i väntan på bussen som ska ta mig till rätt terminal. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar