Marine är hos optikern med Isabelle. Romain sitter på golvet och leker med sina julklappar, lego. Jag får locka fram ett hej från honom och sedan slår jag mig ner för att hjälpa honom att bygga enligt ritningen han har i ett litet häfte. Och faktum är att han klarar med minst lika bra som om jag skulle gjort det själv men han som annars är ganska blyg och svår att prata med berättar glatt om vad han redan har byggt och vilka delar som ska sitta var. Mitt uppe i lego-byggandet hör vi att någon går in genom ytterdörren på nedanvåningen. Två röda sekunder senare kommer Marine springandes upp för trappen och slänger sig i min famn. Hon berättar ivrigt om att hon ska få två par glasögon, ett par som hon kan ha hemma alltid - utifall att hon skulle glömma det ena paret i skolan. Hon visar sina övriga julklappar och jag sitter uppe hos dem tills att det är dags att skjutsa Romain till musiken. Barnen är glada och spralliga hela dagen, jag inser att jag saknat dem. Jag inser även hur jobbigt det kommer bli att lämna dem i vår när jag åker tillbaka till Sverige för gott. . .
Dagen rullar på fint och jag stormtrivs, jag tror det var välbehövligt och rätt i tiden att få komma till Sverige och träffa alla igen för nu känner jag att jag har fått energin och glädjen tillbaka. Det här ska nog gå riktigt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar