Tummen uppåt eller nedåt?

Hej och hå. Nu har jag varit ganska värdelös på att skriva i helgen, slängt upp två lama bilder bara för att ni ska få något spännande att titta på. Faktum är att jag har haft gott om tid och skulle mycket väl kunnat skriva sådana romanlånga inlägg, men som ni märker har jag icke gjort det. Varför dådå? 

Jo såhär är det. I lördags förmiddag slängde jag in ett inlägg om fredagskvällen då jag blev sentimental och blaha, blaha, ni har säkert läst det. Jag blev så medveten den kvällen, kände mig levande och vaknade upp i nuet. Emellertid kan jag vara ganska dålig på att leva i nuet. Jag lever inte sällan i längtan och tillbakablickar. Ska man till Frankrike så ska man åka dit på våren heter det ju, och det lika sant som det var sagt. Och jag har så smidigt planerat hemresan lagom tills Frankrike kliver i sin blomsterdräkt av solsken. Samtidigt som att jag har funnit mig till rätta hos barnen, kommit dem närmare med tiden. Att lämna känns då ganska tråkigt. Fast å andra sidan, man ska sluta när det är som roligast heter det ju?

Jag har alltså varit lite i en emotionell kris, eller nej inte kris men jag har svårt att bestämma mig om jag är överlycklig för att få komma hem eller om jag fasar för hemresedagen. Som vanligt har hjärnan inte riktigt förstått vad det är som kommer hända så det går väl förmodligen ganska smidigt när dagen väl kommer. Jag lever nog på lyckoruset av att få komma hem och träffa er alla och så småningom avtar väl minnet av mitt liv i Frankrike. Kommer stundvis sakna de små men inget övergripande. Jag känner mig trots allt färdig här, det är ingen utmaning längre och ja, jag har gjort mitt klart känner jag. Lite som när man tar studenten, man är klar.