Plötsligt angriper känslan mig. Det räcker med att jag hör några fransmän prata framför mig på tåget, eller att jag ser bilder från Paris. Jag vet ju vad jag vill, egentligen. Jag vill prata franska! Men det kommer man ingenvart på. Att snacka franska då. Bara Frankrike har över 60 miljoner människor som kan prata franska, så särskilt speciellt är det ju inte.
Likväl räcker det med att jag hör klapprandet av hovar, eller ser en häst sträcka ut i en fri galopp i en hage någonstans. Jag vill rida. Och jag vill mocka. Jag vill rykta och pyssla och tugga på morötter i stallet. Jag vill kratsa hovar och jag vill klampa ut i en lerig hage för att lämna lunch-hö. Jag vill känna några hundra kilo häst arbeta under mig och jag vill ut på en långritt i skogen.
Jag vill ha äventyr. Fast jag vill ha trygghet. Jag vill vara hemma. Fast jag vill resa. Jag vill vara aktiv. Fast jag vill ta det lungt. Jag vill si och jag vill så, men kan ej få båda två!
Det känns lite som om att jag vill äta kanelbullar - men jag vet inte vad jag behöver för ingredienser eller hur man ska göra. Då är det mycket lättare att fortsätta äta sina torra vaniljbullar eller vad det nu är för kaka man tuggar på för tillfället.
Har man blivit för bortskämd kanske? Man vill så mycket, men man glömmer bort att uppskatta nuet och det man har. Man jagar lyckan i tron om att den ska komma om man gör si eller så, i stället för att inse att lyckan finns väldigt nära till hands, om man bara väljer att se den?
Jag vet inte. Jag vet ingenting utom det faktum att jag ikväll har allt för mycket tankebry med både onödiga och nödvändiga tankar. Alla kloka råd och funderingar mottages tacksamt ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar