Idag när jag vaknade var världen täckt av ett tjockt
dimmtäcke. En tung dimma som till synes aldrig skulle lätta. För mig gjorde det
ingenting. Jag kan tycka en sådan tung och tryckande dimma kan vara behaglig. Den
inger ett lugn och en tystnad, en skörhet i världen. Känslan som uppstår
om man tar en promenad i fenomenet är obeskrivlig. Man känner att man
lever.
Jag lunkade till bussen i denna dimma och tog mig till skolan.
Programmering stod på schemat och jag börjar bli lite trött på det. Inte så att
det är ohyggligt tråkigt i sig, men att sitta i dessa mörka och dystra
datorsalar kan få vem som helst att bli trött och omotiverad. Jag måste ha
ljust runtomkring mig för att hålla min inspirationsnivå på topp. Åtminstone under dagstid. På kvällen räcker det att det är mysigt och ombonat. 
Jag måste trivas för att kunna prestera och det gör jag
verkligen inte i de salarna. Därför så har jag nu suttit hemma på min lilla, lilla balkong och läst en liten stund i stället. Det är så varmt här så att man inte
ens kan ha vårjackan på sig, blåser gör det heller inte just här. Ja, dimman den
försvann under tiden jag satt i datorsalen. Jag njöt när jag klev ut ur dörrarna vid Campus entre, stegade ut i solskenet med bestämda kliv. Tacka vet
jag att solen har kommit tillbaka, jag behöver den och vårens ankomst nu för
att fixa sista rycket i skolan. Tänk Det är mindre än två månader kvar av mitt
första år på universitetet. Helt galet!
Igår gjorde jag ett personlighetstest på datorn. En vän
bad mig göra det åt henne och därefter testade jag mig själv. Jag blev ”Den
kreative” och bland yrken som passade mig hittade jag bland annat kommunikatör och
marknadsförare, yrken som liksom faller inom ramen för det program jag läser
och DET KÄNDES SÅ HIMLA SKÖNT. Som en liten bekräftelse om att nu du Sandra, nu
kämpar du genom två år till på denna linjen och sedan kommer det nog gå bra
till slut ändå. Jippyyey
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar