torsdag 19 september 2013

Tack till dig, er och ni.

Hur kommer det sig att man så otroligt lätt glömmer?

För visst har väl blicken flera gånger fastnat på ett klokt budskap i ditt nyhetsflöde på facebook? Du kanske bemödar dig att klicka upp bilden med budskapet och gillar, delar eller lämnar en kommentar. Du känner hur du instämmer med budskapet, som om det var du själv som hade skrivit det. Får samtidigt en liten, liten uppenbarelse, eller kanske snarare påminnelse. En påminnelse om att fånga dagen, andas, leva och älska. En påminnelse om vad som är verkligen viktigt i livet. En påminnelse om att stanna upp och sluta hasta. En påminnelse om något som du först då insåg att du nog glömt bort.

Så hur länge varar den här uppenbarelsen? Personligen tror jag att känslan stannar kvar i högst fem minuter hos mig. I vissa fall en hel dag. Oftast och i värsta fall två, tre sekunder, tills att jag rullar vidare i nyhetsflödet och fångas av andra bilder där mina facebookvänner visar upp brunbrända ben, glassiga glassar eller asiatiska rätter som de är i full färd med att äta där utomlands, någonstans i ett fjärran land. Åh, jag vill också. Kanske en och annan bild från gymmet som tynger mig tillsammans med vetskapen om att mitt senaste besök på gymmet är ett minne blott.

Lycka hit och lycka dit. Och så en och annan annons för att skapa ytterligare illusioner om att jag behöver något mer för att bli fulländad, lycklig och allt det där.

Jag menar, hur i jössenamn ska man kunna komma ihåg alla dessa klokheter. Det är ju inte brain science direkt, så vidare komplicerat är det egentligen inte. Jag antar att jag får säga tack till dig, er och ni som delar dessa kloka budskap på facebook. Ni som påminner mig om att jag ska ta vara på dagen och verkligen njuta, leva av livet i stället för att skynda vidare i vardagen. Tack! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar