Bussturen

Ibland behövs det en stund av stillhet. Mobiltelefonen ligger i jackfickan och jag låter den ligga där. Jag har klivit på bussen som är halvtom. Väljer ett säte längre bak i bussen, där sätena är något högre upp än de i främre delen. Lägger mina väskor på det tomma sätet bredvid mig och spanar ut på landskapet som målas av mjuka färger i eftermiddagssolen. Våren är på ingång men ännu kan jag inte se trädens knoppar. Krokusarna lyser med stolthet i stadsparken. Folk stiger på bussen, folk kliver av. Bussen blir aldrig mer än halvfull som max och det gör att ljudnivån och atmosfären är behaglig. Människorna framträder mycket tydligare än om bussen varit smockfull. Det ger utrymme att studera, faschineras och fundera över vart de är påväg, var de kommer ifrån och deras plats här i livet. Några småpratar och jag kan inte låta bli att tjuvlyssna emellanåt. Det är en fin känsla av att smaka på livet, att låta mobilen kasa runt i jackfickan medan jag studerar det verkliga livet och människorna. Det gör jag live, istället för att följa den dokumerade versionen på diverse sociala medier. Livesändning brukar ses som lite priviligerat men när man tänker på det så är det många idag som väljer att missa livesändningen för att stirra ner i telefonen istället.