Slänga eller spara?

Häromdagen rensade vi tillsammans bland barnens leksaker, jag, Marine och Romain. Det var order från Isabelle. Det började fint med att Marine satte sig i en hörna av rummet med armarna i kors "jag vill inte städa, jag vill leka". Romain han hjälpte faktiskt mig att sortera bland böckerna som låg slängda i en väldigt hög hög. Därefter högg vi (läs jag) tag i banens skrivbord som täcktes av papper, teckningar, böcker, pennor, pärlor, pockémonkort, askar och ja, alla dess möjliga ting. Fortfarande noll engagemang från Marine och Romain hade fastat i en av böckerna vi sorterat bland... Jag börjar rensa och lägga undan vad som ska slängas och då blir det skrik. Trasiga gamla teckningar, och små papperslappar...

 Jag hittar en McDonalds-leksak i form av ett mini-gameboy som var sönder. När jag lägger den i slänga högen skriker Romain på mig att den visst inte var sönder. Jag visar honom att den är sönder men han protesterar med att "pappa kan laga den". Till min räddning kommer Isabelle precis då in i rummet och talar om att sådana McDonaldsleksaker är inget de ska spara. Vi fortsätter duellen jag och barnen. Jag rensar och de protesterar högljutt och vill spara på ALLT. Var jag verkligen lika inkörd på att spara på allt när jag var liten? Hur som helst, idag har jag nog mamma att tacka för att jag inte sparar en massa skräp som bara ligger och samlar damm. Det är ju så energigivande och härligt att rensa ut! Tänk om dessa barnen kunde inse det också. 

Vi satt slutligen i golvet på lekrummet (barnen har tre rum fyllda med leksaker). Återigen är det vilda protester när jag ska slänga något "Ni kan inte spara på allt, ni har för mycket grejer!" menar jag på. Inte långt därefter sticker Isabelle in huvudet i dörröppningen
"Sandra, kan du säga det du sa igen?". Man kan alltså säga, det var jag och Isabelle mot barnen under utrensningsdags.