Sommarskväll i mars

Solen hade under dagen bjudit på många solskensstrålar och klädvalet föll åter en dag på shorts och linne. Mot kvällningen skulle barnen uppträda med musikskolan i staden. Klockan var lite efter sex och ljuset blev lite dovare, mjukare i en rödare ton. Så som en kvällssol ska vara. Ännu hängde värmen kvar och jag var allt för varm i trekvartsbyxorna och långtröjan jag tagit på mig inför kvällen.

Barnen skulle sjunga i stadshuset och jag slog mig ner på en av trästolarna som var uppställda för publiken. Jag tittade upp på scenen där barnen stod i rad och sjöng. När Romain fick ögonkontakt med mig flinade han stort med hela ansiktet. De sjöng medan en äldre elev spelade piano till. De var så duktiga och jag kunde känna värmen i hjärtat bubbla upp tillsammans med insikten av att detta kommer jag inte få uppleva igen. Jag kommer inte kunna träffa barnen något mer, snart. För nästa vecka har jag bara några dagar kvar här... 

När barnen sjungt färdigt hade det börjat mörkna och de lekte tillsammans med sina kamrater på plattorna nedanför byggnaden. Jag satt uppe på trappen och höll ett öga på dem medan Isabelle satt inne i stadshuset och tittade på de äldre elevernas framträdande. Det var som en sommarkväll i luften. Mörkret sänkte sig så sakteligen över den lilla staden. De vackra, gamla gatulyktorna lyste upp mjukt i mörkret denna allt mer stjärnklara kväll. Jag satt där uppe på trappen och insöp stämningen. I bakrunden spelades en pianomelodi i fransk tappning som blandades med barnens skratt och lek. En ljum vind smekte mig på kinden och jag drog en djup suck av lugn och trivsel, det är såhär Frankrike ska kännas.